Swedish 1860-1920 Swedish painter, etcher and sculptor. He was brought up by his grandparents at Mora. As he displayed a precocious talent for drawing he was admitted to the preparatory class of the Kungliga Akademi for de Fria Konsterna, Stockholm, at the age of 15. Dissatisfied with the outdated teaching and discipline of the Academy and encouraged by his early success as a painter of watercolour portraits and genre scenes (e.g. Old Woman from Mora, 1879; Mora, Zornmus.) Zorn left the Academy in 1881 to try to establish an international career. He later resided mainly in London but also travelled extensively in Italy, France, Spain, Algeria and the Balkans and visited Constantinople. However, he continued to spend most of his summers in Sweden.  Related Paintings of Anders Zorn :. | zigenarsmedja | Les baigneuses, study | nakna kvinnokroppen | Rosita Mauri, study | Unknow work 48 |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johann Michael Rottmayr
Austrian,1654-1730 Austrian painter and draughtsman. He is most notable for large-scale religious and secular decorative schemes, and his career heralded the important 18th-century German contribution to late Baroque and Rococo fresco painting. He was probably taught by his mother, who was a painter of wooden sculpture. Between 1675 and 1687-8 he was in Venice as a pupil and assistant of the Munich artist Johann Carl Loth, whose studio attracted many painters from Austria and southern Germany. It is possible that Rottmayr also visited other Italian cities, in particular Bologna and Rome. He returned to Salzburg in the late 1680s a mature painter and immediately received commissions for panels and frescoes. In 1689 he painted mythological scenes for the Karabinierisaal at the Residenz in Salzburg (in situ); in composition and style these are close to high Baroque models, particularly the work of Pietro da Cortona and Peter Paul Rubens. Such models, as well as the example of Loth, and Venetian painting, had an important influence on Rottmayr's panel paintings of this period, for example the Sacrifice of Iphigenia (c. 1691; Vienna, Belvedere) or St Agnes (1693-5) and St Sebastian (1694; both Passau, Cathedral). In these, the solidity of the figures is emphasized through the use of intense colours. For Rottmayr, however, the rational development of the figures and the composition was less important than the overall effect achieved by the use of colour. Incorrect details of anatomy and perspective found compensation in greater expressiveness, mainly conveyed by gesture and pose. Rottmayr's images are filled with plastic elements, creating a staccato effect. Several very important early commissions paved the way for Rottmayr's move to Vienna in the late 1690s.
COPLEY, John Singleton
American Colonial Era Painter, 1738-1815 American portrait painter, b. Boston. Copley is considered the greatest of the American old masters. He studied with his stepfather, Peter Pelham, and undoubtedly frequented the studios of Smibert and Feke. At 20 he was already a successful portrait painter with a mature style remarkable for its brilliance, clarity, and forthright characterization. In 1766 his Boy with the Squirrel was exhibited in London and won the admiration of Benjamin West, who urged him to come to England. However, he remained in America for eight years longer and worked in New York City and Philadelphia as well as in Boston. In 1774 Copley visited Italy and then settled in London, where he spent the remainder of his life, enjoying many honors and the patronage of a distinguished clientele. In England his style gained in subtlety and polish but lost most of the vigor and individuality of his early work. He continued to paint portraits but enlarged his repertoire to include the enormous historical paintings that constituted the chief basis of his fame abroad. His large historical painting The Death of Lord Chatham (Tate Gall., London) gained him admittance to the Royal Academy. His rendering of a contemporary disaster, Brook Watson and the Shark (Mus. of Fine Arts, Boston), stands as a unique forerunner of romantic horror painting. Today Copley's reputation rests largely upon his early American portraits, which are treasured not only for their splendid pictorial qualities but also as the most powerful graphic record of their time and place. Portraits such as those of Nicholas Boylston and Mrs. Thomas Boylston (Harvard), Daniel Hubbard (Art Inst., Chicago), Governor Mifflin and Mrs. Mifflin (Historical Society of Pennsylvania, Philadelphia), and Paul Revere (Mus. of Fine Arts, Boston) are priceless documents in which the life of a whole society seems mirrored.